Visst är alla i familjen värdefulla på sitt vis. Dessutom har vi samma värde. Men ibland så säger vi saker som strider mot just dessa grundprinciper, och vi har inte ens en tanke på effekten av våra ord. Här är ett inlägg om att bli tagen på allvar.

Om jag kommer hem från jobbet och är riktigt nere en dag. Då väljer jag att prata med den personen som jag känner mig tryggast ihop med. Jag väljer att prata med min fästman om min dag, mina upplevelser. Vad det är som är tungt och jobbigt. Jag förväntar mig att han lyssnar på mig. Att han tar mig och min känsla på allvar.

Om jag har bråkat med min kollega, eller med min bästa vän är jag upprörd, ledsen och sårad. Vad tror du skulle hända ifall han då svarar:

”Äh, det där är väl inget att oroa sig för.  Nu överreagera du väl. Det där ska du bara strunta i. Gå därifrån nästa gång och ta inte åt dig. Kollegor/vänner kan vara elaka ibland. Det tycker jag inte att du ska lägga så mycket energi på. Det går över, ska du se”

Hur skulle du uppleva en sådan situation? Hade du känt dig hörd? Lyssnad till? Tagen på allvar?

Eller hade du känt dig förminskad? Som om dina känslor och upplevelser var mindre värda än någon annans?

Tycker du att det är skillnad på om jag istället hade varit ett barn, och det istället hade hänt något i skolan med mina klasskamrater eller med min bästa kompis? Att jag kommer hem och berättar för mina föräldrar om någonting som gjort mig upprörd, ledsen och sårad? Är det någon skillnad?

När jag pratar med föräldrar kring vikten av att ta sina barn på allvar håller alla föräldrar med. Det är viktigt att lyssna till sina barn. att de känner sig som värdefulla familjemedlemmar. Att alla människor är lika mycket värda oavsett ålder, kön, etnicitet osv. Alla föräldrar instämmer fullt ut. Ändå är barns vardag kantad av situationer där deras upplevelser förminskas, slätas över och ignoreras. Det är som om barnens känslor kan förminskas just för att de är barn. För att de inte har tillräckligt med erfarenhet, kunskap och förförståelse. Som om deras upplevelse för stunden blir mindre viktig, just för att deras tidigare erfarenheter på området är färre. Men de gör väl inte mindre ont för det…

För att jag som människa ska kunna känna att jag har en sund självkänsla och duger precis som jag är, behöver jag andra människor som är viktiga för mig och som värdesätter mig för den jag är. Inte för mina prestationer, utan för att jag är den människa som jag är. Självkänslan ökar när jag blir sedd, bekräftad och blir tagen på allvar. Jag ska inte behöva prestera för att ha ett värde. Jag är värdefull i mig själv för att jag finns, för att jag är.

Så nästa gång något av dina barn kommer hem och berättar om något. Ta dig tid att lyssna öppensinnat och empatiskt. Försök att inte värdera det barnet säger. Bekräfta att du hör, ser och känner. Återkoppla gärna vid ett senare tillfälle för att visa att det barnet sagt varit värdefullt och meningsfullt. Det skapar ett symbolvärde som barnen tar med sig vidare i livet.

Detsamma gäller givetvis om din partner kommer hem. Visst vill man att även han/hon ska känna sig värdefull.

😊

/ Nina