Det finns så många saker att känna sig otillräcklig kring. Tydligen ska den största rädslan hos svenskar vara det så kallade “impostor syndrome” det vill säga “Bluffsyndromet”. Det innebär att man går runt med en rädsla för att bli påkommen som en bluff. Att någon helt enkelt ska komma på en med att faktiskt inte ha en aning om vad det är man sysslar med.

Visserligen är det just till arbetslivet som detta så kallade “Bluffsyndrom” är kopplat. Jag skulle ändå vilja sticka ut hakan och påstå att de flesta av oss även i hemsituationen och kring barnen har den här känslan av otillräcklighet och osäkerheten kring:
“Vad i hela friden är det jag håller på med”?

Igårkväll var jag ute och föreläste på en fantastisk liten förskola med mängder av engagerade pedagoger och föräldrar om just föräldraskapet. Innan jag gick hemifrån påpekade min 6 årige son att jag minsann är en “Nej-sägande mamma jämt”. Han var sur som en citron på mig för att jag inte tänkte steka pannkakor till kvällsmat och för att vi inte kunde åka till leksaksaffären och kolla på någon ny cool leksak han fått syn på Cartoon Network, när han var hos pappa. Ja, han var så sur på mig för att jag bara sa nej hela tiden, att han till och med STÄNGDE DÖRREN till sitt rum, och gick och lekte för sig själv.

Där och då kände jag en viss sorg.
Min son tycker jag är världens sämsta mamma! Han är arg och besviken på mig.

Jag kände att jag mycket väl egentligen kunde ha gjort pannkakor, men vi hade ju andra planer klara för kvällsmaten. Leksaksaffären ligger en bra bits bilfärd bort, och vi hade inte hunnit dit innan de stängde, inte idag ändå.

Jag kommer helt enkelt på mig själv med att rannsaka mig själv, försöka att vända och vrida på scenariot för att göra honom glad. Försöka att vara till lags!  Tills jag helt plötsligt faktiskt kommer på mig själv med det absurda i vad jag håller på med.

För tusan! Att säga “Nej” är livsviktig, nödvändigt och förbannat ansvarsfullt att göra som förälder. Att min son kallar mig för “Nej-sägande mamman” borde jag ta som positiv feedback. Det är ju grymt bra gjort av mig, ändå kände jag en bitter eftersmak av skuld och otillräcklighet.

När jag där på föreläsningen stod och pratade om vikten kring att kunna säga just de där magiska ordet “nej” till sina barn och hur viktigt det är att kunna ha gränser även om sig själv som vuxen i familjen hoppades jag på att ingen kunde se mina tankar. Bluffsyndrom!
Här står jag och pratar om att kunna säga nej, när jag själv får dåligt samvete för att jag inte stekte pannkakor.

Jo tack, vi har alla bättre och sämre dagar. Vi har alla dagar vi undrar vad vi i hela friden håller på med.
Det finns inga genvägar i föräldrarollen. Den finns där varje dag.
En av föräldrarna förklarade klokt och insiktsfullt att föräldrarollen är ett livslångt åtagande.
Jag håller med till fullo.
Det är en roll vi ibland väljer självmant att försätta oss i, och ibland råkar det bara bli så. Hur den än uppkommer så är det tydligt att det förändrar oss till något som vi inte hade en blekaste aning om i förväg. När vi väl blivit en del av den. Accepterat föräldrarollen, är den där som ett livslångt band kopplat till essens av oss själva.

En annan kollega till mig sa en gång om sin syn på barnuppfostran:
“Om dina barn inte någon gång under sin uppväxt uttryckt sin avsky, förakt och hat gentemot dig som förälder. Då har du förmodligen inte varit tillräckligt tydlig mot dem”

Jag funderade mycket kring det där, och inser att det går att tolka på många vis. Att ibland vara den gränssättande, ”nej-sägande” och tråkiga hör liksom föräldrarollen till.

Iallafall ibland…