Det är med en klump i magen jag skriver dessa rader. För jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. När julen kommer och alla dessa förväntningar om hur saker och ting ska vara, alla personer som både jag och andra vill behaga slutar med besvikelse och sårade känslor. Vi vill ju så gärna att det ska blir en härlig och kärleksfull jul. Både för vår egen skull men även för barnen. Ändå är det långt ifrån alla som med fullständigt 100% kan säga att de känner julefrid.

Jul är den i särklass största familjehögtid vi firar i Sverige. I grund och botten en kristen högtid som numer fastnat i en konsumtionsfälla och slungats upp till en astronomisk nivå av förväntningar och förhoppningar. Annonser i tidningar, reklam på tv, lyckliga, mysiga och gemytliga stunder med familjen och vänner slungas ihop med ett överflöd av presenter och julmat.

Allt som utstrålar = den lyckliga familjen.

Alla har vi olika förväntningar på denna kärleksfulla högtid. Vissa vill ha ett stort pådrag med hela familjen samlad. Andra vill ha en lugn stund i ett litet sammanhang, omgiven av de allra närmsta familjemedlemmarna. Vissa av oss vill gärna fira med dem som är oss närmast, men av olika anledningar står man där alldeles ensam. Oavsett vad vi har för önskan och förhoppning kring denna högtid så finns det en gemensam önskan som förenar oss. Nämligen en önskan om att tillhöra någonting större. Finnas i ett sammanhang. En önskan om att känna sig älskad och visa att jag älskar personerna omkring mig.

Men om det inte blir som alla de där förväntningarna då?

Indirekt blir resultatet att ifall jag inte kan identifiera mig med allt detta julmysiga och underbara, uppstår en känsla av otillräcklighet och skuld. Skam över att inte lyckats förmedla denna känsla, skuld över att inte räcka till som familj. En frustration om att inte kunna tillgodose allas önskningar. Eller varför inte ett ledset hjärta över att få göra någon släkting besviken.

Sanningen är den att det finns lika många förväntningar kring denna högtid som det finns familjemedlemmar. Det är helt och hållet omöjligt att vara alla till lags. Ändå står jag där och känner mig kluven. Upplever att jag blir dragen åt många olika håll för att vara andra till lags. Det finns så otroligt starka grundläggande krafter inom oss som kämpar för att göra andra nöjda. Vi vill så gärna passa in och samarbeta med resten av släktens önskningar och förhoppningar om julen, att vi många gånger glömmer bort vad vi själva faktisk vill.

Att börja att fundera kring vad vi själva vill och lyckas förmedla det till andra är inte alltid enkelt. Den där skulden kommer ikapp en och landas som en tung säck potatis i maggropen. ”Tänk om jag gör någon ledsen”, ”tänk om någon känner sig utanför”…

Vad sägs om att säga sanningen?

Jesper Juul beskriver att om du provat allt annat och det inte fungerar, vad sägs om att prova att säga sanningen?!. Det låter så enkelt i teorin, men hur blir det i praktiken? Att säga det som är helt och hållet en äkta känsla och förmedla den till personen det berör på ett respektfullt sätt är en god början på att försöka spräcka en lång kedja av otillräcklighet. Att ta reda på vad man själv faktiskt vill är att måna om sina egna gränser. Att ta ansvar för vad man förmedlar och stå för det, att stå upp för sig själv och därmed även för sin familj.

• Vara äkta- Autentisk
• Respektfull- Med lika värde för varandra
• Ta ansvar för sina gränser- Integritet
• Ta ansvar för sig själv- vara ansvarsfull

Du kan inte ta ansvar för någon annan fullt ut mer än dig själv. Vad andra väljer att göra med det du förmedlar får de ta ansvar för. Givetvis är det väldigt skrämmande. Det gör oss mer sårbara. En känsla av maktlöshet infinner sig när jag inte längre har full kontroll över hur min önskan landar hos den andra? Det mest skrämmande av allt skulle vara att bli förnekad, utfryst eller till och med utesluten på grund av att jag varit ärlig. En väldigt skrämmande tanke.

Jag upplever att även om det är obehagligt, skrämmande och det hela gör mig livrädd, så om inget annat har fungerat, är det ändå värt att säga sanningen.

Mina damer och herrar, kära läsare och följare. Låt oss fundera kring om det här med att ta oss själva på allvar. Att stå upp för sig själv, är att stå upp för sina barn, är att ta sig själv på allvar och att bryta kedjan av otillräcklighet. Bort med potatissäcken i maggropen. Ibland kan vi inte göra alla till lags.

Adventshälsningar

/ Nina Smedberg