….eller rättare sagt. Mamma kan också göra fel!

Vi vill så gärna lära våra barn att göra rätt. Att följa de regler som vi i vuxenvärlden ber dem att leva efter. Göra som vi säger och sitta still, vara tysta, leka på rätt plats med rätt saker på rätt tider med rätt personer. Ofta blir det ju inte riktigt så. Det blir på ett helt annat sätt, OFTA!

De leker med kompisen som vi inte riktigt tänkte skulle vara det bästa sällskapet, på platsen vi upplever är lite opassande, med lekar som verkar vara lite olämpliga. Barnen pratar när de ska vara tysta, och är tysta när de förväntas prata, samt säger fel saker till fröken som säkert tror att vi är olämpliga som föräldrar!

Ofta blir det något annat än vad vi hade tänkt oss. Ibland bättre och ibland sämre.

Att uppfostras i en värld där det jämt förväntas göras rätt. Att prestera bra i sport och i skola. Att vara en bra kompis. En duktig syster, hjälpsam bror. Att vid konflikter erkänna att vi gjorde fel, be om ursäkt och förlåta varandra för att sedan gå vidare, är svårt. Men vi förväntar oss ändå det, eftersom det är rätt.

Rätt och fel blir starka ledord. Rätt belönas och fel skuldbeläggs.

När min son föddes brukade jag på skoj viska i hans öra;

-“Mamma har alltid rätt! “

Jag brukade upprepa det för oss lite då och då i hopp om att skapa ett försprång. Lyssna ALLTID på din mamma, hon har minsann rätt.

Ju mer jag tänker på det önskar jag att jag kunnat återvända i tiden och istället viska i hans öra, “även din mamma gör fel ibland”. För jag önskar att det ska vara mer avslappnat att få göra fel ibland. Att våga begå misstag för det är ju många gånger så vi lär oss.

Rätt är kanske inte alltid rätt och fel är kanske inte alltid fel. Det finns ju så mycket däremellan och beroende på vems perspektiv och när någonting sker, kan rätt och fel byta plats med varandra. Det jag från början trodde var en olämplig kompis är kanske den mest fantastiska vännen för mitt barn, och leken kanske blev en otroligt viktig lärdom som förde med sig en massa gott. Vi utvecklas och vi lär oss, och det är så livet för oss framåt. Att vara en god förälder innebär att man ibland får erkänna att man gjort fel. Att där och då erkänna högt för sig själv och sin omgivning är något vi alla borde blir bättre på. För att erkänna sina fel och brister är en av de största strykor vi kan ha. Först när ens fel uppmärksammats kan man göra någonting åt det. Det gör oss klokare, visare och mer ödmjuka inför vår omvärld.

/ Mamman som också begår misstag då och då