Det blir så tydligt hur livet är när man är som mest nere på botten. Ni vet, när livet övergått till någon form av överlevnadsfas istället för att levas.
Min kloka väninna sa till mig att hon hade läst att man överlever på få timmar sömn per natt. Tåls att säga att hon just nu ha en liten bebis som ammas på nätterna. Hon får helt enkelt vara glad om hon får sådär 4 timmars nattsömn.  Och visst kan man överleva på 4 timmars nattsömn. De finns ju även de som tycker att det är rena hälsokuren att bara sova 4 timmar per natt och påstår sig vara väldigt effektiva på jobb och i livet, med tanke på hur mycket de hinner med att uträtta på den tiden som vanligt folk ligger och sover.

Livet är dock inte bara om att överleva. Hur kul är det att leva ett helt liv i västvärlden, med inställningen att ”ja, jag överlevde ju i alla fall mitt liv! ” Dessutom överlever ingen sitt liv, det är en naturlig konsekvens av att födas. Det vill säga att man en gång ska dö. Ologiskt att så många av oss går runt med dödsångest och oro för att råka ut för någon tropisk obotlig sjukdom eller bli överkörd på väg till jobbet.

Vad jag vill komma till är att livet inte bara ska överlevas- det ska underbara med livet är ju att LEVA. Känna sig LEVANDE, uppskatta LIVET, utforska det spännande äventyr som livet kan innebära. Livet är inte bara underbart och fantastiskt. Livet är även tungt, orättvist, utmattande, utmanande, kämpigt och fullt av otäckheter.  Jag ser det helt enkelt som en vågskål av goda och onda ting som tillsammans skapar någon form av balans. Ibland tippar det över mot den jobbiga sidan, och ibland är livet gynnsamt som på en räkmacka. Men att leva ett liv som alltid är lagom, ingenting som någonsin är toppen och ingenting som skulle kunna vara fruktansvärt låter helt enkelt som ett rätt platt liv. Ungefär känslan på antidepressiva, då inget är kul eller jobbigt. Det bara ÄR. Säkert väldigt tryggt och säkert med tydliga förväntningar och väl inramat med rutiner…men inte så LEVANDE.

Kontrasterna är det som skapar gnistan till att kunna leva. Kontrasterna och att saker inte alltid blir som man tänkt sig. Kontrasterna i livet innebär att det inte alltid är likadant. Jag mår inte alltid bra. För om jag alltid mår bra vet jag inte vad bra egentligen innebär. Och likaså om jag alltid mår pest, hur vet jag då hur det är att må riktigt dåligt?

Just nu i livet är jag inte världens mest spännande person. Min ork som höggravid räcker helt enkelt inte till att göra en massa spännande utflykter, träna, vara social, middagsbjudningar eller aktiviteter. Min ork just nu räcker till att sköta det viktigaste. Sova, äta, jobba, ta hand om sonen, kramas med sambon. Sedan är det tillbaka till ruta ett igen. Däremellan är det mest spännande på alla tv-serier som jag numer har svart bälte i. Jag har förlikat mig med den tanken, att livet just nu inte har så spännande som det brukar vara. Det är en fas. Det är inte för alltid. Det är inte bara för att överleva. För livet är inte bara party jämt. Ibland får man ta den biten som serveras till en och göra så gott man kan.

Kramar

/// Nina