Vi lär oss i relationen till varandra. Livet är fullt av fallgropar. Avvikelser, avigvägar, undantag och snedsprång. Vissa av våra avkrokar lär oss mer om livet än den från början utstakade vägen.

Visst är det fantastiskt när vi satt upp en mål, planerat vägen dit och genomför hela strapatsen utan motgångar. Det finns en viss glädje i att kunna planera och få till genomförandet så perfekt som man hade tänkt sig det från början. Exempel vid ett barnkalas, ett bröllop, ett nervöst bankmöte för att ansöka om bolån eller varför inte den där dejten där den stora frågan om giftermål tas upp.

Önskan-> Ja-> Glädje -> Lugn

Som förälder, kvinna, arbetstagare och medmänniska vet jag att det inte alltid är så lätt. Även en perfekt planering har en förmåga att ibland fallera. Det blir helt enkelt inte alltid som man har tänkt sig. Det blir annorlunda, och i bästa fall kanske ännu bättre än vad jag hade tänkt från början. Eller så blir det helt enkelt inte så bra. Hur som, kan vi inte styra vår omgivning. Inte ens oss själva alla gånger. Vilket gör livet till ett spännande äventyr att leva.

“Inte visste jag att en fantastisk och perfekt morgon kunde få en handvändning till katastrofmorgon på grund av att jag tog på mig skorna fortare än min son. I hans affekt försöker jag förstå vad han var ledsen över. Han vrålade att han förlorade tävlingen. Jag visste inte ens att vi hade en tävling!“

Det oväntade som sker i samspelet med våra barn utvecklar oss som människor. En god vän till mig sa att hon trodde att det var en skröna alla föräldrar pratade om, att man utvecklas som människa när man får barn. Såhär ett par så senare är hon den första till att instämma till det faktum att barnen lär oss mer om oss själva än vi själva upptäckte under tonårens tid av sökande.

När vi har en plan om vad vi vill ha och våra barn helt enkelt vill någonting annat, händer det något inom alla människor som inte får som man vill. En process av kamp/ilska/sorg uppstår inom oss. Jag hade planerat att vi skulle ha en lugn kväll i soffan. Mitt spädbarn hade helt andra behov. Han/hon hade ont i magen och ett behov av tröst av en förtvivlad mamma som egentligen ville få en lugn stund i soffan. Nu blev det inte så. En frustration, sorg och blandning av ilska väller fram. Oftast vet vi av erfarenhet att den känslan går över. Jag kommer att överleva och det finns fler kvällar att spendera i soffan framöver. Nu blev det inte som jag tänkte, men det kan nog blir rätt bra ändå.

Önskan/Vilja-> Nej-> Kamp/sorg/ilska->->-> Lugn

I hela vårt liv får vi träna oss för motgångar. Det är hälsosamt att träna i att få Nej och lära sig överleva sorgen för att slutligen komma till ett lugn. Det är givetvis svårare när det gäller sådant som vi väldigt gärna vill. När det är någor vi kämpat länge för att klara av, längtat till länge och sedan snubbla på mållinjen. Det gör ont att kämpa hårt för något som man sedan inte får. Det här kämpar idrottare och atleter med ständigt. Ständiga förluster och mängder av hårt arbete, blod, svett och tårar. Det hårda arbetet som förhoppningsvis ger resultat, vinster, nya rekord och möjligheter till utveckling. Men det finns inga garantier.

De av oss som inte lär sig komma till lugnet efter ett nej kan hamna i en ond cirkel av ständigt förhandlande. Jag menar de situationer som många av oss föräldrar kan känna igen oss i, när det förhandlas om allt.

“ Förälder: – Nej du får inte godis till frukost!
Barn: – Jo, jag vill det.
Förälder: – Nej, du får äta ordentlig frukost.
Barn: – Då vill jag ha Nutella på mackan.
Förälder: – Nej, du får inte Nutella på mackan idag.
Barn: – Då vill jag ha oboy att dricka.
Förälder: – Nej, men du kan få ett glas juice.
Barn: – Har vi äppeljuice?
Förälder: – Nej, men jag tror att vi har apelsinjuice.
Barn: Jag vill bara ha äppeljuice. “

Och såhär kan det fortgå i all evighet. Är det någon som kan känna igen sig i principen?

När jag arbetade som skolkurator hände det mer än en gång att föräldrar i affekt sökte upp skolan för att överklaga resultatet deras barn fått på ett prov. De motsatte sig provet, svaren, lärarens kompetens och i ett ständigt försök att förhandla om att barnet skulle få resultatet ändrat av läraren till ett högre betyg.

Vi lär oss av våra barn, våra barn lär oss av oss vuxna. Vi utvecklas tillsammans. Det här med att ta motgångar blir väldigt svårt att lära sig om den vuxna förebilden själv har svårt att ta ett nej och överleva för att känna lugn. Barn gör inte som föräldrar säger att de ska göra, de gör som de vuxna gör. Går föräldrar in i en ständigt kamp om förhandling, omförhandling i jakt på att få sin vilja igenom, helt eller bara till lite grann, så kommer barnen att lära sig det med. Och min fråga till er är då…

Är det så vi vill att de ska agera?

/ over and out
Nina Smedberg