Förlåt att jag tjatar….men

IMG_4355

Totalt oförstånd är vad man som förälder ibland möts av hos sitt/sina barn. Jag som förälder tycker att jag är övertydlig i mitt budskap. Och ändå händer ingenting.
Tjat, bråk och oändliga kompromisser är vad som tar min energi och kvällarna går åt att försöka släta ut rynkorna som börjar bli tydliga i pannan och mellan ögonen.

Föräldraskapet är inget enkelt pussel att lista ut. Det bekymrar mängder av vuxna och från att innan vi fick barn känna att det där med föräldraskap ska väl inte vara så svårt, känner man sig otillräckligt och hjälplös. Vi kan finna styrka i varandras elände. För det är nämligen inte alls ovanligt att känna sig förtvivlad i sin mamma/papparoll. Se dig omkring på ett föräldramöte eller i väntrummet på BVC. Varenda en runt omkring dig är en själsfrände. De upplever med största sannolikhet samma eller liknande situationer hemma kring sina barn. Det heter bara andra saker. Tjafs, konflikt, vi diskuterar, lyssna på mig, jag är inte arg jag bara förklarar, öppna dörren, stress och behov av tolk av min tonåring, hjälp mitt barn har trots!

Går man genom föräldraskapet helt smärtfritt har man förmodligen inte haft någon bra självinsikt. För de där perfekta föräldrarna finns inte. Alla gör vi ibland misstag, säger något som sårar, agerar ogenomtänkt eller går i någon av våra barns övertygande fällor om att få äta glass innan maten. Ingen är felfri. Inte vi, inte vår partner och inte våra barn. Vi lär oss genom att ta ansvar för våra aviga sidospår och navigerar rätt genom en djungel av ärlighet, äkthet, integritet och lika värde.

Under veckan som gått har jag fått den fantastiska förmånen att vara ute och föreläsa för olika grupper av föräldrar Vad som blir som mest tydligt då är att vi alla lider av oro på ett eller annat vis. Man skulle kunna placera oron i två läger. Antingen är vi föräldrar oroliga för våra barn eller så är vi oroliga för att vi är otillräckliga som föräldrar. Oavsett vilken typ av oro föräldrar lutar åt är det enligt mig väldigt tydligt att det finns mycket kärlek och önskan om att göra rätt.

För bara några generationer sedan fick föräldrar samma råd av professionella som de fick av den äldre generationen. Var man som mamma orolig för sitt barn, fick man med största sannolikhet ungefär samma råd, när man frågade efter råd. Idag är det svårare eftersom alla ger olika råd. Det finns inget rätt och fel. Föräldrar ska hitta just sitt sätt att uppfostra och leda sin familj. Bland 100 föräldrar finns det ca 100 olika sätt att vara den bästa föräldern.

Ikväll ledde jag en fantastiskt underbar grupp engagerade föräldrar under en föräldraskapskurs. Det är ett privilegium att får höra deras tankar och funderingar. Alla har så kloka råd till varandra och jag får bita mig i tungan för att inte ge dem råd utifrån min roll som ledare. Metoden går ut på att de själva ska hitta sina svar och mobilisera sina egna råd och tips till varandra. Efter halva kursens gång ser jag en helt otrolig medvetenhet. Alla har börjat reflektera kring sina egna beteenden och ser sig själv som verktyg till att hitta det bästa möjliga bemötandet som passar dem och deras barn. Deras kärlek till barnen lyser starkt över dialogerna.

När vi känner oss som mest ensamma i vår föräldraroll önskar jag att vi tar hjälp av varandra. Vi känner oftast samma sak, fast under olika tider och med olika ord. Det är helt ok att be om hjälp, prata med en god vän, kollega, dagismamma eller tonårsdotterns kompisars föräldrar. Vad har vi att förlora på att blotta oss själva. Det kan vara det mest avgörande i våra barns liv, det kan vara det mest värdefulla du som förälder någonsin gör för dig själv.

De största lärdomarna i livet lär vi oss av varandra. Inte minst i relation till våra barn. De lär oss som mest om oss själva när de är som mest besvärliga. Deras beteende är alltid betydelsefullt och många gånger är de reflektioner av våra egna handlingar.

När min son förhandlar om tid, kommer jag på mig själv med att agera likadant som jag gör när något är viktigt för mig. När jag hör mig själv säga, “kolla du färdigt på detta avsnittet av Jake och piraterna, så är det tandborstning efter det” inser jag att jag själv vill veta hur dagordningen ser ut på tisdagsmötet innan jag sätter mig vid mötet. Jag och mitt barn är inte så olika. Han behöver förberedas, lika mycket som jag själv behöver förberedas. En del av honom är en reflektion kring mina beteenden. Så även när det är bråkigt.
Det kan vara viktigt att påminna sig själv om det ibland.

Är ditt barn också en liten reflektion av dina beteenden?
Känner du ibland att ditt barn behöver ändra på sitt beteende?
Har du då tänkt att du själv kan ändra på ditt beteende?
Har du då märkt att det är enklare att ändra på sig själv, än att försöka ändra på sitt barn?
Ingen är felfri
Det är ok!

2017-05-30T13:05:40+00:00 oktober 18th, 2016|

Leave A Comment