Att bli degraderad i livet är sällan kul. Oavsett om det gäller prestigefyllda titlar eller att behöva gå ner i lön. Som mammaledig och med en halv fungerande hjärna, upplever jag en form av degradering i hur rolig jag är att umgås med. Låt mig förklara.

Vanligtvis, när jag får tillräckligt med sömn, personlig utveckling, träning, harmoni i livet, vara delaktig i meningsfulla och intellektuella samtal, då brukar jag (troligtvis) vara en rätt rolig prick att umgås med. Jag kan hänga med i diskussioner, jag har vettiga motkommentarer och är med största sannolikhet rätt rolig att umgås med. (Hoppas jag)! Men när kontot inte är upptankat och jag gått in i en mer överlev eller gå under fas i livet, (läs föräldraledig) då är det svårare att vara sådär på hugget.

Hade man i livet fått en form av gradering i intressanthet, så är föräldraledighetstiden en fas som ger minuspoäng i betygssättningen. Det är förmodligen bara andra föräldralediga som upplever att de går igenom samma sak som anser att en föräldrahjärna är kul att ha dialoger med. Och då mer av en ”jag-vill-hellre- ha-sällskap- med- en-annan-vuxen-människa-som-går-igenom-samma-tragiska-degradering-som-jag-själv-,än-att-sitta-helt-själv-ihop-med-mitt-spädbarn-som-just-upptäckt-sina-fötter”.

Tidigare har jag inte lagt så mycket tanke på det hela, men de senaste veckorna har jag märkt det mycket klart. Sista spiken i kistan var när jag insåg att jag degraderats så lågt som till ”lunchkompis-träsket”.

Lunchkompis= en person som man umgås med på dagtid, eventuellt en eftermiddag när man inte har något roligare inplanerat. Med en lunchkompis brukar man ta en fika, en promenad eller annan kortare aktivitet som är över på mellan 45-75 minuter. Lunchkompisens umgänge får inte inskränka på de andra roligare kompisarnas aktiviteter som är förlagda på mer helig och värdefull tid exempelvis kvällar, middagar och helger.

Det är med en djup suck och med lätt skamkänsla jag tar emot den här degraderingen… Jag menar, att bli en tröttare person är inget jag gjort med flit. Det råkar bara vara så att jag fött en ny liten människa till världen som tar all min energi. Resterande ork får resten av familjen och om det finns någon liten smula kvar där mot slutet, så är det ju givetvis mina vänner som får den. Så, med lite skam och skuld inser jag ju att även de hamnat längre ner på min prioriteringslista. Det är aldrig bara en part som får skulden i degraderingsrelationen.

Min fästman kom hem en dag tidigare i veckan från jobbet och sa att han läst någonstans att en småbarnsförälder går miste om mellan 450-750 timmars sömn det första året i barnens liv. Inte konstigt att jag är trött. Inte konstigt att hjärnan fungerar lite sämre. Inte konstigt att den mest intressanta morot någon kan locka mig med just nu är sömn, sovmorgon och att få sova ut. Inte konstigt att jag ser en trisslott och jag kommer på mig med att hoppas att högsta vinsten är 100% energi alltid.

Degradering kan vara fruktansvärt jobbigt. För det innebär en förändring av något jag själv inte medvetet valt. Degradering ger inte samma lyckoskutt som en uppgradering. Här vet jag att jag kommer få jobba hårt för att nå min forna position. Men det är väl något som jag får ta tag i senare. If not today, maybe tomorrow!

Varför väljer jag att dela med mig av det här, kan man ju undra?!
Jo, för att jag upplever att det finns så många andra som känner igen sig. Det behöver inte handla om familjebildning eller ens om större förändringar i livet. Det kan vara precis vad som helst som hänt i livet som gjort att det liv man tidigare levde, känns förändrat. Det kan vara att andra förändras eller en själv, man växer upp, vänner flyttar, separerar, börjar med nya fritidsaktiviteter, byter jobb, startar företag, blir veganer, hoppar fallskärm eller börjar skriva poesi. Man blir delaktig i förändringar man själv inte valde, men påverkas i allra högsta grad. Degraderingar i livet kan suga musten ur en, eller ge en energi. Vissa förändringar är livslånga, andra bara för stunden.

Vissa förändringar ger en magsår, andra ger löneökning. Min slutsats är att antingen acceptera förändringen eller göra något åt saken. Hur jag själv gör, återstår att se. Först får jag nog sova på saken.

Sov så gott alla medkännande, igenkännande och välbekanta vänner och bekanta. Må ni alla få en magisk och underbar sommar.