Att prata om regler och förbud kopplat till barnuppfostran kan vara en het potatis. Det är få samtalsämnen runt en parmiddag som lockar till så vida uppfattning och heta diskussioner som stränga förbud.

Idag hoppar jag rakt in i ämnet i den djupaste änden av poolen.

Jag tror själv inte på förbud! Jag har svårt att se att förbud går hand i hand med en ömsesidig dialog där man lyssnar till alla parter och låter allas åsikter kommer till tals, och beaktas. Ett förbud ser jag som ett uttryck av total maktutövning. Givetvis finns det undantag.

Det är lätt att ta till förbud. Jag kan höra det eka förbud i stugorna hej vilt, kors och tvärs och ofta i samband med barnens frigörelseperioder. Det kan i dessa stunder kännas som att ett förbud är det ända som biter.
” Jag förbjuder dig att träffa den killen igen. Han är inget bra sällskap för dig!” Tills man märker att förbjudet snarare ökade glipan mellan förälder och barn. Barnet känner sig osynlig och förbisedd och tappar förtroende för sin förälder. I stunden kände föräldern sig nöjd med förbjudet. Men märker snart den bittra eftersmaken och att det inte landade väl i maggropen. I vissa  fall väljer barnen att ändå göra som de själva känner och strunta i föräldrarnas förbud. När barnet då senare stöter på problem känner de inte att de vågar komma med sitt problem till föräldern, av rädslan för vad som händer när de märker att de trotsat förbudet.

Det finns mängder av ämnen som kan leda till förbudsdiskussionen. Här är ett utkast på mina favoriter:

-”hur gör ni med ketchupen” (när olika saker kring matbordet hamnar i förbudsdiskussionen)
– ”datorförbud/skärmförbud/telefonförbud” (när föräldrarna kamouflerar sin egen osäkerhet inför tekniken i ett förbud med förhoppning om att utvecklingen ska avstanna)
– ”kompisförbud” (när föräldrarnas fördomar och s.k. människokännedom får bekänna färg)
– ”godisförbud” (bygger tyvärr allt för ofta på sin egen svårighet för att ge tydliga svar eller förmågan att säga nej på ett tydligt och välformulerat vis. Hamnar i förbudsdiskussionen i desperat jakt efter en lätt väg ut)
– ”vi förbjuder dig att röka/dricka” (hoppas på att det ska fungera. Alternativt är allt för naiv för att tro att det inte ska fungera)

Nåväl. Kanske att jag går på lite väl hårt, men jag vill påvisa min poäng.

Enligt min erfarenhet tenderar förbuden att trigga oss människor till att göra precis tvärt emot. Den lilla anarkisten inom oss gör revolt mot översittarna. Regler är till för att brytas och förbud är reglernas regel. Den ultimata anledningen till att göra tvärs emot. Särskilt ifall jag själv inte instämmer med förbudet.

När jag var liten var jag ett viljestarkt barn i vissa avseenden. Min mamma tog mig till skoaffären för att köpa nya skor. Det var sommar och hon tyckte att jag skulle ha ett par funktionella bra gympaskor. Jag var inte mer än 2 år vid tillfället, men med en vilja av stål. Mitt sikte var väl inställt på de där fina röda lackskorna. Min mamma, då 23 år ung förstagångsförälder tänkte inte sig låta ta order av en 2 åring. Gympaskorna blev köpta och de röda fina lackskorna blev kvar i affären. Till historian hörde att jag varje gång gallskrek när skorna skulle tas på. Då menar jag inte litegrann. Det ylades över hela kvarteret. Min mamma försökte på alla sätt och vis att få mig på andra tankar. Hon trugade, mutade och säkert även ett och annat hot.

Min mormor, som är en väldigt vis och klok kvinna listade snart ut att det var skorna som var problemet. Hon tog med mig till affären och såg min kärlek för de röda fina skorna och inhandlade mig en present. Hon hade aldrig någonsin sett en 2 åring skutta omkring med så lätta, nätta och glada fötter förut. Den sommaren slet jag ut de röda lackskorna, i alla väder. Det var aldrig några bekymmer att ta på sig skorna. Hade jag fått, skulle jag sovit med skorna på.
Förmodligen hade jag inte uppskattat skorna så mycket om jag fått dem redan från början. Förmodligen gjorde min och min mammas maktkamp (gympaskor vs. röda lackskor) att intresset för skorna ökade markant.

Jag undrar vad som hade hänt ifall hon lyssnat till min vilja som 2 åring. Tagit mina åsikter på allvar redan från början. Hade hon bekräftat att hon förstod att jag verkligen gillade skorna och levt sin in i kärleken för de där röda skorna, tror jag att hon hade kunnat gå ut från affären med ett par gymnastikskor till mig ändå. Förmodligen hade jag burit gympaskorna utan större motstånd. Det hade kanske räckt med att min mamma förstod, såg och bekräftade mig som 2 åring i skoaffären, istället för att köra över mig totalt.

Många av de förbud som står i listan där uppe är exempel när föräldrar valt att inte lyssna in. De fattar ett beslut över huvudet på barnen och tar sig tolkningsföreträde med situationer som är högst relevanta för barnen.

Jag förespråkar hellre en dialog, där man pratar och tillsammans hittar för och motargument. Där man tar in varandras perspektiv och ser att barnen även själva är kompetenta att bidra med kloka och goda beslut.

Föräldrar har erfarenhet som gör att de vet mycket. Barn har inte all erfarenhet och håller på att lära sig en hel massa om sig själva och livet. Vissa fel och tabbar måste man få göra själv, men med stöd och support av sina föräldrar. Här har vi den stora viktiga poängen! Barn kommer att göra en massa galna beslut under sin uppväxt. De kommer att klara sig galant och även bli starkare av dem om de har stödet att få lära sig av sina egna erfarenheter tillsammans med sina föräldrar. Det är alltså inte då man som förälder ska stå vid sidan av peka och säga, ”haha va var det jag sa!” Det är då man får bita sig i tungan och istället säga ”jag ser att det inte blev som du hade tänkt dig, hur hade du tänkt att lösa det här? Jag finns här för dig ifall du behöver stöd eller hjälp”