Ansvar och ursäkter. Hur långt kan man komma med ett förlåt.

Ansvar för många eller mig själv. Att vara osjälvisk och prioritera andra eller att vara självisk och se saker och ting utifrån sig själv.

Ansvar är ett spännande ämne. Det är något jag ofta funderar kring.

Vad är då socialt respektive personligt ansvar?

Den numera avlidna Jesper Juul skriver i sina böcker en hel del om ämnet och kopplar det då till socialt och personligt ansvar.

Han menar att vi oftast i första hand lär oss förmågan att ta socialt ansvar. Men behöver aktivt arbeta för att lära oss att ta personligt ansvar.

Med socialt ansvar avser han gruppen eller i klassrummet, fotbollslaget, arbetsgruppen, samhället och kollektivet. Det har även under perioder avsetts som fult att ta personligt ansvar. Där du beaktar dig själv och dina gränser, vilja och behov.

Att ta ansvar ses som någonting gott och att ta ansvar för många ses lite slentriant som ännu bättre. Men är det verkligen så?

Njae. Inte enligt Jesper Juul och jag är själv även beredd att instämma högljutt.

Fördelar och nackdelar

Nackdelen med att ta stort socialt ansvar är att vi tenderar att förbise våra egna behov och ta ansvar för oss själva. I det stora hela är det egentligen bara oss själva som vi har möjlighet att ta ansvar för. Men, när man tar ansvar för allt och alla runt omkring sig förminskar man sin egen roll.

Däremot blir man duktig på att försöka få klassen att vara tystare, att be om ursäkt för sin burdusa familjemedlem, att påminna familjens alla medlemmar om allt som behöver packas med för en utflykt på stranden.

I det stora hela är det egentligen bara oss själva som vi har möjlighet att ta ansvar för. Men, när man tar ansvar för allt och alla runt omkring sig förminskar man sin egen roll.

Däremot blir man duktig på att försöka få klassen att vara tystare, att be om ursäkt för sin burdusa familjemedlem, att påminna familjens alla medlemmar om allt som behöver packas med för en utflykt på stranden.

Jag har flera exempel ur mitt eget liv, där jag på nära håll sett det så tydligt. Där personen uppvisat starka tendensen att ta ansvar för den stora massan, men helt avstått och tillslut förminskat sin egen förmåga att ta ansvar för sig själv. Till den nivå att hen helt enkelt inte längre hade förmågan att se sin egen roll längre. Eller är för trött och urlakad för att orka längre.

Med psykisk ohälsa i åtanke

En god vän och jag hade här om dagen en spännande diskussion om den psykiska ohälsan som härjar fritt i landet. Vi pratade om alla sociala medier, om grupptryck och medier. Men främst fastnade vi i funderingarna kring hur vi skulle kunna uppmana våra ungdomar att stå upp för sig själv, se sin egen roll i saker och ting och aktivt ta ställning för vad de känner är rätt och fel.

Här har vi ett stort ansvar, var och en av oss. Och då menar jag inte ett sådant där stort kollektivt och socialt ansvar. Jag menar att vi var och en har en skyldighet att ta ansvar för oss själva. Om jag kan se när jag agerar felaktigt och be om ursäkt för det, har vi möjlighet att ta ansvar för mitt beteende och på sikt även göra något åt det. Det ger andra i min närhet en tilltro till att jag är trygg nog i mig själv.

Det är lättare att veta var man har folk som är medvetna om både styrkor och svagheter. Inte bara spär på sin egen förträfflighet.

Men vad är det för samhällsklimat vi skapat när vi slår oss själva på bröstet för allt bra som görs, och skyller på någon annan när det blir fel. Vad händer med oss när vi inte längre ser en ursäkt för vad det är- ett ärligt sätt att ta ansvar för oss själva! Utan istället ser det som ett nederlag och en förlust. Och förluster är ju inte någon som man ska sträva efter!!! (eller är det verkligen så)

Att göra fel, säga fel saker, handla tokigt, göra ett misstag eller två är mänskligt. Det blir inte alltid som vi tänkte oss. Ibland blir det tokigt.

Hur gör du då?

Sticker du ner huvudet i sanden och hoppas att skulden landar på någon annan? Eller står du upp för att det blev fel?

Vad tror du att dina barn tar med sig för lärdomar av ditt handlande?

Ett förlåt kommer man långt med.

Mycket längre än förnekelse.

/Nina

2019-08-14T16:02:55+00:00 augusti 14th, 2019|

Leave A Comment