Små barn som skriker i panik, uppgivna föräldrar, grannar som blänger ilskt, och apatiska tonåringar som säger “pallar inte”.

Jag får ofta i min roll som skolkurator frågor från föräldrar gällande barn och oro. Många barn visar symptom på oro, ångest och olika former av att känna sig ledsen.  Det kan handla om barn i alla åldrar. Med små barn är det oftast små problem och med stora barn stora problem. Många gånger handlar det om barn som har stora behov av uppmärksamhet och är väldigt kontaktsökande. Det går givetvis inte att generalisera. Alla har sina svårigheter, situationer och lösningar. Men om jag får lov att generalisera lite, bara just nu, så skulle jag vilja slå ett slag för det här med våra behov, och speciellt då; trygghet!

Alla människor har sina grundläggande fysiska behov som vi behöver tillgodose. Det kan handla om mat, vatten, luft, sömn och motion. För att våra kroppar ska fungera, växa, fungera friskt och bra krävs det av oss att vi tar hand om de fysiska behoven. För alla, men speciellt för barn räcker det att det slarvas lite med mat och sömn en dag, och vips har du ett gnälligt ledset barn som sätter sig på tvären. I tidningar, tv och böcker talas det mycket om våra fysiska behov. Det finns mängder av träningstips, kostråd och sömngurus som ger oss råd och stöd.

Nästa steg i Abraham Maslows behovshierarki är trygghet. En självklarhet för många, men uppenbarligen inte för alla. Vi pratar inte lika mycket om trygghet. Föräldrar ser ofta trygghet ur sitt eget perspektiv. Ur ett vuxet perspektiv. Att ha god ekonomi, en fast inkomst, ett bra boende och en trygg relation till sin partner.

Ur ett barns perspektiv ser det helt annorlunda ut. Vilka tankar har ditt barn om trygghet?

När jag var barn tänkte jag inte på pengar, hur vi bodde eller att mamma och pappa hade bra jobb. Trygghet för mig då var att komma hem till glada föräldrar, där det serverades kvällsmat på fasta tider och en förutsägbarhet i aktiviteter och rutiner. Trygghet var att somna gott på kvällen efter en dags lekande med kompisar.

Det är sommar nu, kära föräldrar. Hur ser ni till att ha trygga barn? Om en två åring skulle kunna formulera ett svar om trygghet, skulle det skilja sig från hur en tonåring ser på trygghet?

Man brukar säga att barn blir trygga av tydliga rutiner, tydliga förväntningar och förutsägbara föräldrar. Ser rutinen likadan ut inför läggning varje kväll? Vet ditt barn vad som förväntas av honom/henne när ni ska åka iväg på en lång bilsemester? Kan ditt barn förutspå hur mamma eller pappa ska reagera om man misskött sig? Eller dyker vreden upp som en blixt från klar himmel för alla möjliga tänkbara mindre tabbar?

I Sverige är vi relativt skyddade och förskonade från yttre hot som kan störa vår trygghet. Vi oroar oss relativt lite för bomber, krig, naturkatastrofer, skogsbränder, beskjutningar och svält. Trygghet är ändå någonting som är subjektivt grundat för varje person. Trygghet för mig betyder säkerligen något helt annat än trygghet för en ung kvinna i Mongoliet. Ändå ska vi inte ta trygghet för givet. Det är steg 2 på behovstrappan av en anledning. Det är svårt att bygga ett gott självförtroende, lära sig att simma eller någonting annat läskigt om man känner sig otrygg.

Trygghet kan betyda så väldigt mycket. För ett barn kan det vara att få somna i sin säng med nallen under armen. Att veta att det finns någon som tröstar ifall man vaknar upp på natten och är ledsen. Att veta att ytterdörren är låst. Att det finns en nattlampa på toaletten ifall jag skulle bli kissenödig. Att veta att mamma alltid säger hej då ordentligt innan hon åker till jobbet, så att hon inte plötsligt är borta.

När ditt barn visar tecken på oro, ångest och att vara allmänt ledsen. Granska er själva kritiskt… var på behovshierarkin kan problemet befinna sig. Finns det någonting i era rutiner som kan förändras, förbättras eller förenklas? Spenderar ni tid ihop och pratar, kommunicerar och försöker att förstå varandra? Självklart skulle även jag tycka att tillvaron blev väldigt otrygg om jag aldrig riktigt förstod vad som förväntades av mig, när på dagen jag ska till jobbet eller om jag aldrig riktigt förstod vilket humör min partner skulle vara på.