Det är en tidig vårmorgon. Solen har precis gått upp och jag ligger nyvaken och trött i sängen. Mina sinnen har ännu inte vaknat. Morgonen är tidig, hoppfull och underbar. Det dröjer sällan mer än några minuter innan   jag hör de bekanta små tassade stegen från min 5 åring som kommer springandes in i vårt sovrum. Han tar ett stort skutt upp i sängen och gosar in sig under täcket. Kramas, gosar och snurrar runt som en liten grävling under täcket.

Morgonen kan vara fantastisk. Den kan även vara ett startskott för den fortsatta stressiga dagen. Allt handlar om min egen inställning och attityd till det som komma skall. Ibland är jag väl förberedd inför vad som ska hända under dagen, och ibland händer mängder av saker under dagen som jag upplever att jag inte alls har någon som helst kontroll över.

När de där tassande stegen kommer på morgonen har jag valt att känna lycka. Jag lägger en massa värderingar i stegen. Han, min son väljer att komma inspringandes till vårt sovrum för här finns vi. Det tolkar jag som kärlek, tillit och trygghet. En varm känsla sprids och jag försöker att stanna upp och känna av den på riktigt. Sådär ”mindful” som tydligen ska vara bra.

Vi har alla olika behov, under olika perioder i livet. Min 5 åring har ett behov av att krypa upp i vår säng varje morgon, jag har ett behov av att få lite tid för mig själv ibland, min sambo har behov av att spela hockey nån gång i veckan och vi alla har ett stort behov av fasta matrutiner.( Det sistnämnda kan annars skapa blodsockerfall som gör att allt vett försvinner.) Våra grundbehov är oftast desamma, men vi har även individuella behov som är viktiga att ta på allvar.

Som småbarnsförälder har jag sällan satt mig själv i främsta rummet. Ett litet barn är helt och hållet beroende av andras hjälp för att överleva. Men i takt med att barnet växer och utvecklas kan han/hon mer och mer klara saker själv. Som den där stolta stunden man som förälder inser att barnet kan äta med skeden själv, eller hälla upp ett glas mjölk själv. Wow… en fantastisk känsla.

I takt med att barnet lär sig att klara av saker och ting själv ökar även behovet av att få prova/lära/testa olika nya utmaningar och lära av dem.

Ibland hänger inte jag riktigt med i svängarna. Det går liksom lite för fort. Det är som att jag i stunden glömmer bort att han kan ta på jackan själv! Jag glömmer av mig… (observera att det inte är han som glömmer det, utan jag.)  Rätt som det är står jag där och drar upp dragkedjan på hans jacka, trots att jag vet att han klarar av det själv. Han vet om att han kan klä på sig ytterkläderna själv. Han gör det varje dag på förskolan utan några besvär.

Några dagar senare kommer jag på mig själv med att irritera mig på att påklädningsrutinen går långsamt, sonen sätter sig på tvären och vill inte ta på sig jackan själv. Jag är stressad, han är sur, irriterad och vill att hans mamma (jag) ska klä på honom jackan. Vi hamnar i en konflikt…

Den kloka och eftertänksamma delen av mig inser att jag försatt mig i situationen helt själv. Det är jag som skapat situationen helt själv. Just då inser jag inte det fullt ut, men såhär i efterhand är det ju självklart. Jag såg inte att han kunde det själv när han faktiskt gjorde det själv, när jag med goda avsikter klädde på honom här om dagen. Jag skulle kunna säga att jag förminskade hans självständighet när det gällde att kunna klä på sig själv. När han hade ett behov av att växa, hämmade jag honom. Och sedan fick jag stå mitt kast. Mitt handlande hade slagit ner på hans självförtroende gällande att kunna klä på sig.

Vad signalerade mitt handlande?

• Att jag inte trodde att han klädde på sig tillräckligt bra.
• Att han inte kunde göra det själv.
• Att han behövde hjälp av sin mamma att klä på honom jackan.

Hur agerade han då?

• Bad om hjälp, och sa att han inte kunde det själv. Eftersom hans mamma uppenbarligen inte tyckte att han gjorde det tillräckligt bra.

Det va ju verkligen inte det jag ville skulle hända. Jag ville ju bara vara behjälplig och snäll. Men mitt handlande signalerade precis det motsatta.

Min son har många behov. Och oftast förstår jag signalerna. Dock inte alltid. Det är de gånger jag stannar upp och får reflektera vad som hände, för att finna någon form av klokhet.

Ska jag vara helt och hållet ärlig, finns inte tid för reflektion. Livet spinner liksom på i 190 km/tim och misstagen sker. Jag håller så hårt i ratten jag bara kan, och hoppas att mina handlingar inte gör mer skada än nytta. En slags “damage control” i föräldraskapet.

Förra helgen var jag på Family Lab utbildning, där den danske familjeterapeften Jesper Juuls tankar är centrala. Han som skrivit många kloka böcker, bland annat “Livet i familjen- det viktiga samspelet” och “Här är jag, vem är du?” Flera saker under kursens gång fick mig att tänka till. Vissa saker i mitt beteende skapar ju mer oreda än  vad det löser. Jag tog mig själv och mitt handlande och plockade isär allt i små små beståndsdelar.

Det är nyttigt att stanna upp och ifrågasätta sig själv. Vem säger att mitt instinktiva handlande i rollen som mamma är det som är mest rätt? Kanske kan jag ibland göra på ett helt annat sätt. Ett annat sätt som inte är som mina föräldrar gjorde, och som faktiskt gynnar mitt barns beteende mer? Jag vill ju mitt barns bästa, vilket innebär att jag ibland faktiskt måste ifrågasätta mitt eget beteende och agerande. Det är alltid jobbigt. Fruktansvärt jobbigt faktiskt. Det är lättare att ifrågasätta någon annan än sig själv. Andra personer kan jag inte bestämma över, men mig själv kan jag och har makten att bestämma över och förändra.

Allt handlar om attityder, inställning och tankekraft. Är jag villig att se att jag har en stor del i mitt föräldraskap eller går saker och ting på autopilot? Tar jag mig tid att stanna upp för “damage control” eller förutsätter jag att allt jag gör jämt blir bra tillslut?

Jag tar mig tillbaka till den där första stunden på morgonen. De välbekanta tassande stegen hörs och morgonen är här. Jag bestämmer mig för att detta kommer bli en fantastisk dag. Idag ska jag ta mig tid att ifrågasätta mina misstag och tänka hur min son uppfattar mitt agerande. Klok som han är ser han saker som jag själv är förblindad av. Våra behov är ofta tydliga, men vägen dit är inte alltid solklar.

/ Nina Smedberg