Att sprida glädje är någonting vi alla vill. För vem uppskattar inte glada och trevliga medmänniskor framför sura och buttra typer. På diverse Facebook sidor finns glada budskap om att sprida glädje, skratt, sunda och goda värderingar som får oss som population på jorden att bli mer vänligt inställda gentemot varandra. Vi ser glada filmklipp på youtube som cirkulerar, med syfte att sprida skratt och glädje. Vi förespråkar givmildhet, att dela med sig och att ta hand om varandra i skolan. Våra barn får uppskattning när man delar med sig till någon bättre behövande, och “give back-days” på förskola/skolan blir allt mer vanligt.

Här om dagen i löparspåret kände jag hur luften var sådär lagom klibbig, massor av syre bland träden och stigen jag sprang på var perfekt nedtrampad. Jag såg mina medlöpare springa med ett leende på läpparna och mötte både en och annan blick, fick ögonkontakt och sedan gjorde de något fantastiskt… de log! Det var en sådan där dag, när jag själv egentligen ville dra täcket över huvudet och bli kvar i sängen för resten av dagen, halsen var lite öm, benen värkte från föregående träningspass och mitt huvud var ömt av en hel dags tunga ärenden på jobbet. Det hela fick en vändning och jag kände hur energin kom vällande över mig. Ett par enkla leenden är allt som krävdes.

En tanke föddes inom mig. Om jag reagerar såhär på ett par främlingars leende… då borde andra reagera likadant. Nåväl. Mitt “mission” startade. Jag tog mig an mitt nya projekt, att få folk att le.

Vidare sprang jag på stigen och fick syn på en pappa som gick med sin ca 1-årige son. Han höll honom i handen och det hela såg så harmoniskt ut. Skogens grönska omsvepte dem, och det infann sig ett lugn inom mig. Jag tänkte att det där hade blivit en fantastisk bild. Det hela såg så idylliskt ut. Som en bild som reklam för jämställdhet och pappaledighet.

Vidare sprang jag på min stig och reflekterade över hur det kom sig att jag inte tog en bild på dem och sprang ikapp och förklarade hur det var?! Jag insåg att det hade säkert varit uppskattat. Övertygade mig själv om att det är sådant som man som medmänniska borde göra oftare, men att det är väldigt osvenskt. Jag tänkte att om jag skulle träffa på dem senare under min löptur, och om bilden fortfarande varit lika fin, skulle ta en bild och skicka dem till honom.

Gissa vad som hände längre bort på stigen. Där går de igen! Lika idylliskt vacker bild. Jag tog bilden på dem. Sprang ikapp och förklarade läget. Han såg förvånad och glad ut. Jag hoppas att han tyckte att det var en glad och positiv händelse.

Det finns ju alltid en risk, att han trodde jag var ett psykfall och att det var ett integritetsintrång. Svaret på det lär jag aldrig få.

Vad jag kände efteråt var en häftig känsla. Mäktigt och komiskt. Att sprida glädje, genuin omtanke, leenden och skratt är någonting som jag mår bra av. Våra barn i skolan mår bra av att visa omtanke. En person som får beröm, reagerar 9 ggr av 10 med glädje. Jag vill därför uppmana er att le mer. Sök ögonkontakt med främlingar och le. Säg “Hej” till busschauffören, snabbmatskassörskan och till tiggaren utanför Ica. Prata med en främling vid busskuren och se vad som händer. Ni kommer bli förvånade över hur lite som krävs för att sprida glädje. Det är faktiskt inte alla personer som är massmördare, psykopater och otrevliga människor. Den stora majoriteten av människor omkring och är just människor, med fantastiska och spännande historier att berätta om.  

Det är en fantastisk känsla, att vara en glädjespridare!