Barn är. PUNKT

Jag vaknade i morse, gick och morgonkissade, och inser att det där som jag trodde var ett myggbett inatt mellan lilltån och den andra tån. Det  var inget myggbett. Det var någonting mycket läskigare. En parasit som klamrat sig fast i det tunna, tunna skinnet mellan mina pyttetår, och tryckt ner sitt äckliga huvud och slurpar mitt blod. En fästing! Mellan mina tår!!!

Ibland är saker och ting inte riktigt som man hade tänkt sig att de skulle vara. Åker till stranden för att sola, men inser att det är kallt och det blir en glass på väg hem istället. Det som var förväntat blev inte av, men istället blev det någonting helt annat, ganska så fantastiskt ändå.

Utan att försöka hänga ut någon, vare sig vän, bekant, något arbetsrelaterat, släkting eller särskild diskussion kring middagsbordet på en trevlig parbjudning. Det är inte alls min mening om någon känner sig personligt träffad av mitt inlägg. Dock inser jag att den här diskussionen först i så många sammanhang nu och många kan relatera till funderingarna. Därför väljer jag att skriva om det. Av just den anledning att det verkar finnas ett majoritetsmissförstånd kring något som jag skulle vilja välja att kalla för barns personlighet och unikhet.

Jag får ofta frågor av föräldrar som är oroliga för att deras barn har någon form av diagnos, avvikelse, att de är annorlunda. Det är sällan just de barnen jag någonsin varit oroliga kring. När jag efter en stunds lyssnande på förälderns observationer försöker att lugna, och belysa det faktum att det som just beskrivits låter helt normalt för mig, lugnar det sällan föräldern. Hen försöker då att övertyga mig än mer om att just deras barn säkerligen skulle kunna ha ADHD eller någon annan typ av neuropsykologisk funktionsnedsättning.

”Inte kan väl barn vara så aktiva? Inte ska väl pojkar vara så introverta? Inte ska väl barn vara så kreativa alltid? Inte är det väl normalt att bli så arg för något så litet?”

Detta ständiga jämförande av hur ett barn ska vara gör mig fullständigt utmattat och sorgsen. Det är som att det råder en jämförelsehysteri eller tävling om hur barn ska vara för att passa in respektive förälders liv. Jag upplever att det ibland skulle vara enklare för föräldern som frågar mig om just deras barn kan tänkas ha en diagnos om jag istället svarade att

”det låter väldigt olikt allt jag känner till om barn och ungdomar, sök genast upp en psykolog och skaffa medicin”.

För om föräldern fick en anledning att just deras barn hade en diagnos, skulle det vara mer ok för dem, eftersom det inte längre kunde vara förälderns sätt att vara som gör att deras barn gör som de gör.

Barn är. PUNKT!

Och när vi nu ändå är inne på ämnet skulle jag vilja sticka ut huvudet och påstå att det ofta är föräldrarnas egenskaper, föräldrarnas beteende och kombinationen av föräldrarnas sätt att vara som speglas i barnet beteende. Så barn är till stor del summan av föräldrarnas egenskaper- väldigt lika dem. Eller fullständigt det motsatta- på grund av att föräldrar är och gör som de gör. Hur man än vänder sig i denna frågan så har föräldrarna ett stort ansvar i sina barns liv. Ta då ansvar för det. Ditt barn är unikt, inte alltid som du ville att det skulle vara, men det är unikt.

Barn är. PUNKT.

Ibland får du som förälder inte ett barn som passar inom den ram som du i ditt stilla sinne byggt upp en fantasi om att just ditt barn ska vara. Mitt barn är. Han har sina egenskaper. Han har både bra och dåliga dagar. Han har olika mycket tålamod, temperament, intressen och humör. Han är.

Jag som förälder kan försöka att klia på mitt så kallade myggbett och fortsätta att intala mig att det bara kliar en stund. Eller så inser jag att jag behöver behandla kliandet på ett helt annat vis. Insikten är en grundförutsättning för hur jag väljer att ta mig an situationen. Oavsett om jag väljer att tro att det är ett bett eller en fästing bör jag förhålla mig till det faktum att vissa saker kan jag göra något åt och andra saker får jag liksom bara acceptera och leva med. Mygga eller fästing, det kliar liksom… Förhåll dig till det istället för att göra det till något det inte är!

Hoppfulla kramar för alla barns sätt att få vara unika.
Nina