Nu är han 5 veckor gammal, vår fantastiska och underbara nya familjemedlem. Alfred har kommit att charmera oss, hålla oss vaken om nätterna och sprider mängder av kärlek. Hans hulkbajsblöjor får hela tvättstugan att stinka, men hans minspel får alla våra hjärtan att smälta.

Så nu är jag tvåbarnsmor och de första 5 veckorna inklusive julhelgen är avklarad. Vi har även lyckats bocka av en och annan förkylning, ögoninflamation, kaskadkräkningar på nyårsafton och tusen fikabesök som gratulerat oss till nytillskottet. I hela detta omtumlande kaos har vi även lyckats att någorlunda färdigställa renoveringen av vårt hus och kommit till att se hur vårt liv förändrats till att bli en småbarnsfamilj igen. Dvs insett att vi förmodligen inte kommer att sova en hel natt på flera månader, kärlekslivet har fått ett litet p-piller som ligger och sover i sitt baby-nest mellan två trötta föräldrar och mitt goda minne och förmågan att ”multi-taska” är bortblåsta med babyvinden.

Det är sannerligen ingen dans på rosor hela tiden. Jag hade ändå en förväntan att det skulle bli mycket mer jobbigt och tyngre än vad det hittills faktisk varit. För när de där stora ögonen öppnar sig och tittar mig rakt in i själen, glömmer jag bort allt jobbigt och kan sitta som fastklistrad vid hans sida i timmar och bara beskåda underverket.

Det är ett litet mirakel som flyttat in hos oss, och jag tror att de flesta andra föräldrar även känner så. Tittar djupt in i ögonen på det lilla livet och funderar på ”- var kom du ifrån egentligen” eller ”-vem är du?”. Allt hårt slit, ont i kroppen, hormonella stunder och sömnlösa nätter känns ändå på något vis som bagateller.

Nu är han här och jag är redo att älska dig för evigt.